torsdag 23 juni 2016

rasbiologin och vad det gör med oss och några årtal

I slutet av 1800-talet beslutade Sveriges riksdag om att svenska Tornedalen skulle försvenskas. Strategin var att erbjuda enorma bidrag till utfattiga koloniserade tornedals-kommuner om dom endast erbjöd skola på svenska, och ingen alls på meänkieli. I början av 1920-talet var projektet lyckat: ingen undervisning på meänkieli fanns längre kvar.

1927 föddes min mormor i Karesuando socken i norra Tornedalen. Några år tidigare hade hennes mormor skickats till ett mentalsjukhus i Luleå. Hon dog där, på sjukhuset, och kroppen fick dom aldrig hem eftersom den skulle användas till "vetenskapen". Hon var same.

Min mormors mor bytte på 1910-talet namn från det samiska Marianna till det "mer svenska" Mariana. Det var hela anledningen till att hon gjorde det. För att få bli "mer svensk".

Mormors familj talade aldrig någonsin högt om att dom var halvsamer. Det var skamligt nog att vara tornedalingar, att därtill också vara samer var bara för mycket.

Marianas mor dog på sjukhuset och hennes kropp användes till "vetenskapen" och dom fick aldrig aldrig hem kroppen dom fick aldrig aldrig begrava henne. Samtidigt började Marianas barn skolan och blev slagna när dom yppade ett ord meänkieli.

Dom fick lära sig om Smålands sjöar, dom blev hånade av sina lärarinnor för att dom talade så ful bruten svenska och när dom inte hittade orden på det främmande språket och sa något på meänkieli blev dom slagna och mormor har skämts i hela hela sitt liv för den hon är.

Det här har hon sagt så många gånger: jag har inget språk, jag har bara ord. 

Det var en uttänkt politiskt strategi som fick henne att känna så. Svenska staten offrade henne för att vi som kommer efter inga andra språk sku ha jämte svenskan. Regeringen klubbade igenom skammen som satte sig i hennes ryggrad för att vi som kommer efter inte sku va samer, inte sku va tornedalingar, att vi bara sku vara svenskar

och det gör mig så jävla ont att dom lyckades

och det gör mig så jävla ont att svenska staten alltjämt är en fascistisk stat byggd på rasbiologi

och det gör mig så jävla ont att fascistiska svenska staten fortfarande klubbar igenom fascistiska lagar

ja alltså - det vi får lära oss om sverige som en humanitär stormakt är en lögn. Palme var relativt fin med flyktingmottagandet, men samtidigt har vi alltid sålt vapen och ammunition till krigsområden, samtidigt har vi tvångssteriliserat oönskade medborgare ända till 2013 (och slutade då endast efter en modig grupp stämde svenska staten och fick rätt).

När vi hyllar "folkhemmet" hyllar vi en i grunden fascistisk ideologi och tanke om ett Vi som får ha det bra och att samhället tar hand om Oss, på bekostnad av grovt underpriviligerade grupper som gjorts till Den Andre. Historiskt sett har det varit samer, romer, intellektuellt funktionsnedsatta etc. Det var så folkhems-idén började och det får vi inte glömma.

Folkhemmet vattnade ur min mormors familj och historia och kultur så att vi som kommer efter inte längre har tillgång till det. Det är personligt, för mig och så många andra.

Sverige har inte försämrats. Sverige har alltid varit såhär.

torsdag 16 juni 2016

anniversary

Nu är det över ett år sen jag gjorde slut med Victor och jag minns det så här:

Vi är i hans nya lägenhet och vi bråkar hela natten. Hela, hela, hela natten. Han säger: sist vi var ihop och jag började på folkis så var det som att du inte passade in i mitt nya liv och jag tror att det känns så nu med. och det är som knivar i mig för det han säger landar i mig som en bekräftelse på vad jag hela tiden känt vad jag hela tiden trott: att jag är ett verktyg för honom att komma vidare i livet, att pusha honom stödja honom vara en stöttepelare och vad får jag tillbaka vad får jag tillbaka vad får jag egentligen tillbaka.

Några månader tidigare har han slutat gå hos sin terapeut, jag var emot det hela tiden, sa: men om du inte tycker att det fungerar med den här, prova den andra som du också blivit erbjuden att gå hos? och han har svarat nej och slutat gå. Nu ligger vi i hans säng och bråkar och jag gråter och han säger att jag tvingade honom att sluta gå hos sin terapeut.

Så där gör han hela tiden, vänder verkligheten så att den ska passa honom, och ofta ofta ofta börjar jag tro att han har rätt men den här gången vet jag att det inte var så och jag säger det till honom han reser sig ur sängen i vredesmod i ilska han går in på toaletten och smäller dörren.

På morgonen är jag helt urlakad, jag sätter mig på vagnen gråter hela vägen hem jag är så trött jag är så trött jag är så trött.

Ska det vara så här? Ska det verkligen vara såhär, ska jag kräla för honom, igen och igen och igen kräla för honom, hur mycket ska jag behöva ge utan att få något tillbaka, varför accepterar jag det, varför älskar jag honom så mycket när han behandlar mig så dåligt.

Jag funderar på hur jag ska lösa det här, hur jag ska ändra mig för att bli den han vill ha, hur jag ska byta ut mig bli en annan. Jag tänker på det min kompis K sagt:

josefin jag vet att du älskar honom men han får inte göra såhär. Han får inte det, han får inte. Om och om igen: han får inte det, han har inte tillåtelse, du är en av världens bästa människor och han får dig att känna dig som världens sämsta och han får inte det. Hon har känt honom sen dom var tretton hon var den som introducerade oss och nu ställer hon sig kompromisslöst på min sida och säger: jag kommer aldrig, aldrig mera prata med honom. Aldrig aldrig mer. Han behandlar dig som skit och jag tolererar inte det. 

Jag går hem från vagnen med tunga steg och tänker på hur jag ska lösa det här och jag inser: jag ska inte det. Jag ska inte lösa det här. Jag ska gå.

Nu ska jag samla allt mitt mod och gå. För första gången i livet välja något bättre, något större, värdera mig själv högre och lämna det här som gör mig så olycklig, som håller fast mig i sömnbrist och depression och djup jävla oro.

Så jag lämnar honom. Han ringer mig flera gånger i veckan och är arg och vill vara min vän och jag tänker att jag ska vara hans vän men jag gör mig fri även från det.

Jag vill inte vara hans vän. En vän är någon som stöttar en älskar en för den en är.

Jag har varit hans vän och han har aldrig någonsin varit min.

Det är svårt att inse, svårt att acceptera det. Han, som varit min stora stora stora kärlek, som jag älskat så högt och villkorslöst. Allt har hela tiden varit på hans villkor, på hans ackord, jag har blivit kompis med hans vänner han har pratat skit om mina. Det är fruktansvärt att inse och jag saknar honom så mycket.

Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha det så.


Jag lämnar honom helt totalt och han ber mig aldrig om ursäkt.

I oktober sitter vi på samma spårvagn bara några säten ifrån varandra och vi ignorerar det säger inte ens hej ingenting och jag tänker: nu är jag fri. Långt inne i mig gör det ont, men inte så värst, han ser nedgången ut och det är inte längre mitt ansvar. Jag har inget att göra med hans missbruk, hans problem, med honom. Och i det blir jag fri och med det tänker jag:

allt det här jag har trott var kärlek har aldrig varit kärlek. Jag kan inte leva med en man. Jag har försökt så många gånger och jag kan inte leva ett heterosexuellt liv, jag blir så olycklig, måste jag verkligen vara olycklig?

och nä det måste jag inte jag måste verkligen inte det, det är inget krav att leva straight och kräla för att få vara en mans sidekick när det enda jag egentligen vill är att vara en superhjälteduo med en annan kvinna.

Och så gick det till när jag reste mig ur askan, gjorde slut med den jag trodde var mitt livs kärlek som egentligen var mitt livs sista man och gick vidare rakt mot en bättre framtid.

Det är cheesy men det är precis så det känns. Den första juni när det gått ett år sen jag gjorde slut och låg med en man för sista gången skålade jag i folköl med min bästis och jag är fri, jag är fri, jag är fri.

lördag 4 juni 2016

feminismen

jag tror inte på jämställdhet jag tror på frigörelse


.


sikta högre, kamrater.

lördag 21 maj 2016

Hotlamotte

Herregud vad han håller på, Joakim Lamotte. Skriker och gastar över odugliga kvinnor som inte kan föra sin egen kamp men som heller inte förstår att det är HAN som är alla döttrars/fruars räddare (för kvinnor är alltid en mans egendom!!!!!!!!!!!!!!!).

Jag skulle kunna säga så mycket om det här men det är så jävla fucking tröttsamt. Alla har redan sagt nåt.

Det enda jag tänker säga är:

En gång för inte så längesen fanns en man som verkligen kämpade för kvinnosaken! Han reste land och rike runt och föreläste om sexuella övergrepp, misogyn misshandel, och dom små maktmedlen i vardagen. Han var en kämpe! En go kille som trots att han var chef inom en stor statlig myndighet hällde upp kaffe åt kvinnor som var lägre än honom i rang. Han fick misogyna öknamn men han slutade aldrig kämpa.

Fy fan vad härligt!

Samtidigt som han föreläste om sexuellt våld köpte han kvinnors kroppar. Samtidigt som han föreläste om misshandel våldtog han tonåringar, BARN, han tog sönder dom helt både fysiskt och psykiskt.

År efter år höll han på med sin post som "jämtställdhetschef" som täckmantel. År efter år våldtog han barn.

Göran Lindberg hette han och jag hoppas att han dör en långsam smärtsam död.

Så påminn mig igen om varför vi ska lita på män som "kämpar för vår sak"? Som inte ens klarar av att täcka över hur dom egentligen ser på kvinnor, att vi egentligen är hans egendom, att vi inte kan föra vår egen talan, att vi BEHÖVER honom. Varför ska vi lita på honom, tro honom, varför ska just han vara skyddad vår kritik.

Det finns en jävla anledning till att många, många feministiska kvinnor inte litar på män. Suck it up för fan.

tisdag 17 maj 2016

barndomsminne

Jag kommer ihåg när jag var barn, jag tror jag var nio, och jag började snappa upp det där som vuxna säger till barn, att flickor mognar snabbare än pojkar. Jag minns att jag inte alls kände så, jag var ganska omogen, hysteriskt politisk och lillgammal, men inte så..vuxen?

Jag började snappa upp det, att flickor mognar snabbare än pojkar, och jag minns att jag inte höll med, att jag tyckte att det var förvirrande. Ungefär samtidigt började vuxna män se på mig med en annan blick, dom började begränsa mig på ett nytt sätt

när några bekanta var och hälsade på oss gjorde jag och deras son kullerbyttor jag hade klänning på mig och mina trosor syntes och jag blev tillsagd av sonens pappa

hans son hade ingen tröja på sig och ändå var det jag som skulle känna skam över att mina trosor syntes när vi lekte.

Jag minns så många sådana tillfällen, när vuxna framförallt män gjorde mig medveten om min kropp som något annat än ett verktyg för lek, och jag minns skammen, hur jag tvingades att börja skyla mig.

Hur jag var tvungen att mogna fortare än jag ville, för min kropp blev plötsligt allmänt villebråd.

måndag 11 april 2016

Östersund ligger mitt i Sverige.

Jag växte upp i Hälsingland dvs södra norrlands inland (Hälsingland har kust också men där bodde inte jag), jag växte upp där Ljusnan och Voxnan korsar varandra, jag växte upp där bönderna som några av dom få i Sverige stod upp mot kronan när dom tog över alla bönders mark, jag växte upp i en industriort som fick sitt gymnasium 1999, jag växte upp och dom flesta i min klass gick om sina föräldrar i utbildningsnivå när vi gick i åttan.

Jag växte upp med hälsingehambon, Hårga, en dialekt med en egen grammatik (jag giller inte dig jae, dom är ful dom men blommera är fin, kolla tackerallan, ja känner mig som knöven jag då, ställ skonene dänne, dubbelnegationer dubbelnegationer dubbelnegationer), jag växte upp nära till kulturarv som hälsingegårdar, jag växte upp med barn som tog ledigt varje höst för att åka på älgjakten, en gång när jag var på väg hem från en fotbollsmatch i Färila var vi tvungna att stanna för det var björnar på vägen, när jag var sex år gick det ett lo över vår gräsmatta.

Jag har skämts så mycket över allt det här, över att jag när jag blir trött eller arg faller in i fula fula hälsingemålet, jag har tusen gånger sagt att det finns bara tallskog där jag växte upp fy fan vad fult, jag har distanserat mig så mycket som jag kunnat (jag växte upp där men jag är inte född där min familj kommer inte därifrån jag har bara bott där det är allt), det har varit så fruktansvärt pinsamt för mig för att jag kommer från landbygden, inte bara det utan landsbygden i norrland, inte bara det utan landsbygden i ja men det är ju inte ens riktiga norrland

jag har skämts, jag har aldrig brytt mig om att säga namnet på byn jag kommer ifrån för det är ingen som minns det ändå (när jag säger vad det ligger nära så lägger dom inte ens det på minnet, på allvar alltså, det är en för låg nivå), jag har skämts för allt som jag kommer ifrån.

Men är det så konstigt att jag skäms när min skolgång handlade om: dom här sjöarna finns i småland dom här städerna finns i skåne dom här sevärdheterna finns i bohuslän laholm ligger i halland. Jag växte upp i ett landskap rikt på kultur och INGEN har fått lära sig något om sägner från Hälsingland någonsin, inte ens vi som gick i skolan där. Vi fick lära oss det ändå, genom våra familjer, när vi spelade fiol i spelmanslaget, när vi åkte och spelade minigolf utanför en hälsingegård. Men det ingick aldrig i skolplanen. Och det är inte konstigt att veta mest om det landskap man växte upp i, det är det inte, men medan min klass drillades i att kunna peka ut blekinge hallad bohuslän närke västmanland, medan vi om och om igen fick höra historier från landskap långt söderut (om vi fick lära oss något om Jämtland, Västerbotten, Medelpad? Knappt) fick ni aldrig höra något om Gästrikland Hälsingland (JAHA, ligger dom nära varandra, jag hade ingen aning, bitch dom delar län) Ångermanland. Alla mina kompisar som kommer från Götaland och Svealand vet knappt om att Medelpad ens finns till, och min närmaste kompis sa en gång men det är klart att du kan härjedalens största ort när du kommer därifrån 

och sen säger folk men vadå du vet väl inte var småorter i blekinge ligger, nej men jag vet vad dom heter, nej men jag vet att blekinge och dalsland ligger rätt långt ifrån varandra så kan du hålla käften.

Nej jag säger inte att det är ditt fel men kan du SNÄLLA sluta skryta med att du aldrig varit norr om uppsala,

som om vi som vuxit upp i "norrland" inte är värda att besöka som om våra skatter inte räknas. Jo, men det är så, det är vad du säger när du säger allt norr om stockholm är norrland LOL!!!!

och så ska det ironiseras över att "norrlänningar" blir så JÄÄÄVLA kränkta så fort man klumpar ihop folk från Åsele och Kaunisvaara som om dom skulle ha samma dialekt och man försvarar det med att det finns stor skillnad mellan dialekterna i ystad och helsingborg men det är ingen skåning som blir kränkt för att man säger skånska! nähe, och hitta mig den hälsing som blir sur på dig för att du inte säger identifierar hens sort av hälsingemål.

Det är bara tröttsamt, den här skrytsamma okunskapen. Det här att folk verkligen VILL berätta för mig om hur lite dom kan om allt som ligger norr om Dalälven, jag förstår inte vad dom vill uppnå? Jaha, du kan ingenting om var jag kommer ifrån och du är inte intresserad av att lära dig någonting heller....tack? Och sen blir dom ändå upprörda när jag säger: Dalarna ligger inte i Norrland, jag lovar... dom blir upprörda och ska tillrättavisa mig (två sekunder efter att dom ba: ligger Bollnäs nära Abisko LOL!!! (autentisk fråga jag fått, btw). Det går inte ihop för mig och det är förjävla tröttsamt att folk som inte vet att det är fett långt mellan Sundsvall och Kiruna ska raljera för mig, alltså en människa som är tornedaling uppvuxen i hälsingland och sameblod i ådrorna, om hur dumma LAPPAR är som säger att dom är från NORRBOTTEN när dom är från LAPPLAND. Spare me för fan.

Om det nu är en sån kunskapslucka ni bär på, och jag förstår väl egentligen det när skolplanen ser ut som den gör, varför lär ni er inte bara då? Hur kan ni vara stolta över att inte kunna någonting alls om en tredjedel av Sveriges yta??? Hur kan ni vilja skryta med hur lite ni bryr er om att "norrlänningar" inte vill bli ihopklumpade (och hur kan ni sen vara så dumma att ni blir sjukt arga på mig när jag ironiserar över det och säger nåt om SÖRLÄNNINGAR ja ni är ju som ni är, vad konstigt att du, smålänning, inte pratar som dom i värmland?? ni är ju från sörland??) Varför VILL ni framstå som okunniga, empatilösa och osympatiska?

Det är fan i mig en gåta.

söndag 10 april 2016

om staden och landet och längtan tillbaks

Jag gör en film om min mormor och jag sliter mitt hår för det är det svåraste, svåraste jag gjort. Jag försöker hitta vad vi har gemensamt, utöver blodsband ansiktsdrag och kärlek, vad har vi gemensamt.

När jag föddes var hon 63, jag har inte tagit nån examen men jag har gått på universitetet hon gick folkskolan och det var det. Hon har aldrig fått vara fri på det sätt jag har, hon fick växa upp fort, hon blev djupt deprimerad och fick hjärtproblem när hon var fyrtio och det är inte så konstigt när hon både var underklass och en jävla tornedaling. Hon har aldrig haft nån enda anledning att tacka några feminister. För henne är världen stor och en resa från Hälsingland till Göteborg omöjlig att klara av. Hon föddes i en by utan el toalett rinnande vatten och kommer dö i en uppkopplad värld.

Det finns så få saker som binder oss samman, egentligen, när jag filmar frågar jag om hon någon gång längtade tillbaka till Saivo efter att hon flyttade därifrån hon svarar näe. Hon flyttade från Norrbotten till stor-stockholm när hon var trettiosex och vände aldrig tillbaka. Hon säger att i Norrbotten var AMS kända som alla måste söderut och så säger hon igen att hon aldrig längtat hem.

Jag filmar älven som forsar genom min hemby och jag tänker att, jag tänker att hon kommer aldrig erkänna det men hon älskar min hemby för att den är som Saivo, på vissa sätt är den som Saivo. Älven hörs hela tiden i min hemby, speciellt på våren när vattenkraften släpper dammarna. Den dånar precis mounio älv dånade vid som fiskestugan mormors familj hade.

Jag filmar och filmar och filmar, filmar alla vägar jag gått på så många gånger, slingan min skola hade skoljoggen på, jag filmar tjärnen, jag filmar människor som går längs långgatan i min hemby. Jag filmar och filmar och filmar, det är oktober och solen lyser oavbrutet alla dagar jag är där och jag tänker jag kommer aldrig erkänna det men jag längtar tillbaka hit ibland. Alla gator är så bekanta och på ica arbetar dom som alltid arbetat där, och 100-bussen kommer en gång i timmen precis som den alltid kommit en gång i timmen och jag längtar tillbaka.

Jag stack så fort jag kunde och jag gjorde det med hat i hjärtat, för det är så man gör, man hatar sin lilla lilla inskränkta hemby och flyttar till en stad söderut och man ljuger om sitt ursprung och man arbetar bort dialekten som finns i en. Det var så jag kände då och det kan jag inte ta ifrån mitt yngre jag, att det var sant då, men jag tror inte att det är sant längre, jag har slutat hata och när jag gjorde det föll längtan in i mig.

Jag filmar älven och björkarna och tallarna, jag filmar älven ännu mer och jag tänker att det är för mormors skull men allra, allra mest är det för min egen. Jag saknar älven så mycket. Jag byter ut alla hav jag nånsin bott vid för att få bo vid älven igen. Jag filmar älven och jag tänker: jag hade fel när jag trodde att jag var större än Hälsingland. Jag filmar tjärnen och jag tänker: ibland, ibland hatar jag Göteborg och dess invånares inskränkta arrogans om vad dom alltid kallar Norrland, jag hatar när dom frågar var jag är ifrån och jag försöker förklara tio mil norr om Gävle ungefär när dom inte har en aning om var Hälsingland ligger och dom svarar på ett nästan skrytsamt sätt att dom inte heller vet var Gävle ligger, Hudiksvall har dom aldrig hört talas om än mindre Bollnäs och när jag säger att min mormor inte orkar åka till Tornedalen, det är för långt, säger dom vadå det ligger väl inte så långt bort jag blir så trött

Alla flyttar för alla måste söderut, alla flyttar för landsbygden har ingenting att ge, alla statliga institutioner som en gång låg där har lagts ner, om du vill föda barn där får du antingen åka till hudik gävle eller falun det tar 1,5 timme. Det finns många historier om barn som fötts på busshållplatser med långtradare vinandes förbi.

Alla flyttar för alla måste söderut och alla flyttar med en skam om varifrån vi kommer. Vi rotar oss långt bort och kommer kanske hem till jul.

Alla måste söderut men jag vill, faktiskt, göra tvärtom jag är trött på det här. Staden är snabb när jag är sävlig och långsam och jag längtar, faktiskt, efter ett annat liv, ett liv där det var möjligt att flytta tillbaka.

Jag filmar träden och alla hus jag bott i där. Jag kollar in i biblioteket och jag går in på Ekmans och det är nya ansikten överallt, ingen som känner igen mig längre. För bara något år sedan var det min dröm men nu känns det som ett misslyckande. Det känns som att jag har ett ansvar gentemot den här platsen, att den inte får dö såsom mormors by snart är död och att lite av det måste ligga på mina axlar.

Så kommer den sista filmardagen, mormor tar min hand och viskar: ibland längtar jag tillbaka till Saivo och jag säger jag vet, ibland längtar jag tillbaka hit